Knappt hade jag väl hunnit torka sömngrus eller eventuell bakfylla ur korpgluggarna när min käraste pojkvän ringer och med darrig röst förklarar att han hittat en katt på taket utanför hans lägenhet. Han beskrev situationen som ett "dilemma" och frågade vad jag tyckte han skulle göra. Svaret var givet, ta in den stackaren! Hon släpade sig och han såg omgående att hon mest troligt brutit benet. Jag kastade mig ur soffan och tio minuter senare satt jag i en walkincloset med världens mest rädda, lilla, söta kattunge. När vi lämnade rummet skrek hon efter oss och andades häftigt när vi strök henne över pälsen.
Vi satte upp en lapp vid entrén och gjorde några tafatta försök att ringa på några grannar lägenheter. (huset har nio våningar och ca tio lgh på varje plan). Jag ringde Djursjukhuset och frågade vad vi ska ta oss till och fick order om att ta oss dit omedelbart. En halvtimme senare satt vi i väntrummet med den stackars katten. En snäll veterinär hjälpte oss, lilla katten skulle få smärtstillande och kollas upp. När hon lyfte över katten till en ny bur såg vi hur hennes ben hängde alldeles fel från kroppen, en öppen fraktur. En operation skulle kosta runt 20 000, det enda hoppet hängde på om ägaren skulle höra av sig och om hon skulle vara försäkrad.
Så var inte fallet, men ägaren kontaktade oss och for ut till Djursjukhuset.
Den lilla katten hade fallit från åttonde våningen och fick somna in där på sjukhuset...
Jag tänder ett ljus för henne och hoppas hennes själ får frid. Detta är ett kort möte jag sent ska glömma.
Djurvänner: Älskade katter märker man! (Och försäkrar.)
