När jag börjar gilla något så har jag en tendens att bli nästan berusad och beroende av saken i fråga. Det börjar ofta som ett ogillande, eftersom jag är en tuff nöt att knäcka måste man verkligen veta knepen och tipsen för att få mig att se bortom den extrema mängd fördomar jag bär på. Kanske, kanske kan man då komma igenom skalet av hat och få mig att gilla något.
Jag kommer inte ihåg hur det gick till när jag började lyssna på Ed Harcourt, men jag kommer ihåg att det snabbt utvecklades till en besatthet. Jag hade gått igenom denna fas så många gånger förr, med Hanson och Oasis för att bara nämna några. Jag började samla på mig all information jag kunde om Mr Harcourt, man kan säga att jag snart var en stalker.
Iallafall, det var egentligen inte detta som denna berättelse skulle handla om. Utan om ett minne, kopplat till min besatthet.
En sommarförmiddag för många år sedan satt jag på gräsmattan utanför vår sommarstuga. Antagligen klickade jag mig runt i min första mp3-spelare (128 mb), och njöt av livet som ung, solbränd och carefree.
En äldre kusin kommer instudsande på gräsmattan med ett glatt ansikte och viftar med SIN mp3-spelare (några mb mer, vi köpte dem samtidigt på JME Data i Helsingborg).
"Ed Harcourt har släppt en ny låt!" ropar han. Givetvis är alla i min direkta omgivning medvetna om vad jag är berusad av för tillfället.
Han slår sig ner bredvid mig på gräset och spelar upp "This one's for you", inspelad via radio, in på hans sketna mp3-spelare. Ljudkvalitet som om vi levde på femtiotalet och en skorrig röst där längst inne. Men så underbart! Detta är ett av mina finaste minnen. Dels för att jag minns hur det var att vara så jävla uppfylld av en ny kärlek, och dels för att min
fina kusin tagit sig tiden att hala fram inspelaren och spela in låten till mig.
