Vad är det med den här enorma ångestvåg som sköljer över en när man tar beslutet att stanna hemma från jobbet?
Har gjort en lista på potentiella grejer det kan handla om.
- En gillar sitt jobb. Därför är det bull att man måste erkänna sig besegrad och måste vara hemma.
- En underskattar sin sjukdom. "Ähhh jag SKULLE ju kunnat jobba idag, kanske" (och vara halvsjuk de resterande veckorna av månaden)
- En hatar att vara svag. Om man ser sig själv som den kryaste person på denna jord är det minst sagt nedslående att arbeta inom en verksamhet där man titt som tätt åker på vildsinta virussjukdomar.
- En har svårt att bara vara. Drömmen är ju att vara så sjuk att man inte orkar göra nånting, då brukar ångesten lätta något. Men när man som JAG har förmodad stämbandskatarr och enda botemedlet är vila är det svårt att koppla av.
Hursomhelst så kan ju ni, bloglovers, se framemot en hel drös blogginlägg de närmsta dagarna!
För jag får inte ligga ner (då kleggar lungorna ihop fullständigt), jag får inte prata (dvs inte tillrättavisa barn på jobbet eller gå ut o fika med lattemammor) och jag får inte anstränga mig fysiskt (dvs, inte bygga på bodybuilderkroppen heller!)
(Jag skrev först "Man" istället för "En" däruppe, men kom på att många av mina vänner läser denna blogg och skulle bli skitarga, så jag ändrade det!!)
