t...Min första kärlek gick i min klass från lekskolan upp till sexan. Tror jag. Eventuellt även högstadiet, men vår kärlek spårade ur redan i lågstadiet. Dessutom blev han stadens populäraste kille i äldre år och sånt har jag aldrig uppskattat. Vi kan kalla honom J.
Jag och min bästis P hängde mycket med J och hans bästis T. P var kär i T och jag blev liksom lite tvungen att bli kär i J. Så så blev det. Planer lades fram hur vi skulle kunna få dessa två unga herrar att kunna bli våra pojkvänner. Vi skrev lappar med hjärtan på, tvingade läraren att vi skulle få sitta bredvid varandra, sitta tillsammans i grupprummet när vi "forskade" om djur. Vi smög in i klassrummet när de andra hade rast och fifflade med namnlappar, så att vi blev dukbarn på samma dagar etc etc. Vi stal föremål som de hade rört vid, exempelvis luktesuddis som gömde i våra bänkar.
Till slut så frågade han chans, J. Vilken lyckans dag det var! P o T blev lägligt ihop samma dag och vi levde som en perfekt fyrhörning tills P o T gjorde slut dagen efter ):
Jag o J hade väl varit ihop i en sisådär vecka tills dagen D kom. DISCO. Det var mörkt, man hade läppglans, dunkande musik från gymnastiksalen. Svettiga handflator som man gned mot de nya, vinröda manchesterbyxorna.
Jag har alltid haft svårt för det där med "kärlek" så jag la till med en lite "tuff" attityd, så när J äntligen kom fram och frågade om vi skulle dansa tryckare så sa jag:
"Eh, nej jag tänker inte dansa med en åsna"
Jävligt dumt! Ångrar det än idag, han var ju verkligen ingen åsna, han var en perfekt liten pojke med Nick Carter-frilla. ):
Sen minns jag hur jag satt i ett fönster med ett hål i magen och ångrade vad jag sagt. P försökte vara sjysst och lappa ihop bitarna av det jag förstört, men J sa bara:
"Jag vill ändå inte vara ihop med en gris"
Så jag är en gris, tänkte jag och tårarna brände bakom ögonlocken.
Till slut, när kvällen började lida mot sitt slut och jag hade gett upp allt hopp om mänskligheten och kärleken kom han plötsligt och satte sig i fönstret bredvid mig. Fjärilar i hela kroppen, som konkurrerade med skammen om min gunst.
Jag minns att vi satt sådär, i säkert tusen minuter, innan jag till slut kunde klämma fram.
"Jag tycker inte du är en åsna"
"Jag tycker inte du är en gris", sa han och det bubblade inom oss båda. Vi hoppade ner från fönstret och försonades i den ljuvligaste av tryckare.
Nästa dag gjorde jag slut, eftersom P och T hade gjort slut och det kändes liksom lägligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar